♥

Har nästan fått tillbakak motivationen att rida nu. Den har legat nere nästan tre veckor.. Men eftersom det är programridning på onsdag så borde jag nog ta tag i det nu, så vi kan ta oss igenom en LA:1a.
Men det ska bli roligt att få lite hjälp med ridningen, så man blir lite taggad att fortsätta jobba!

Köpte julklapp till Marillo idag. Två par jättefina benskydd, men ludd inuti. Precis såna som han önskat sig! ;) Och de var inte så farligt dyra heller!

Kan det inte bli kallt snart? Ge oss snö! Det hade varit så skönt att slippa dessa leriga hagar. Marillo vill inte ens gå ut i hagen längre. Man får bokstavligen dra ut honom. Så idag ställde jag faktiskt honom i sjukhagen, som är helt klart otrrare. Dock mycket mindre. Men jag tror faktiskt han hellre står där.

Har äntligen tagit mig i kragen att göra en blogg endast om Marillo och mig!

Marillo är ett Svenskt Halvblod e. Mowgli 637 - Monaco 602 - Cosmos xx, född 1992. Numera flugskimmel, med mörkare man och svans.
Inriden som 5-åring, vilket har varit aningen negativt då han är benhård i huvudet, samt har en stor skopa egen vilja och tycker inte alltid som sin mamma, dvs, jag! Han har gått större delen av sitt liv med kossor, och vet därför inte riktigt hur man umgås med andra hästar. Kan vara ganska bufflig och alldeles för framfusig för en del, speciellt ston. En speciell herre med andra ord!

Hela historien om mig och Marillo börjar med att jag hade äntligen fått lov av mina föräldrar att ta en häst på foder. Först var jag ute efter en utbildad, lite äldre, läromästare som kunde lära mig. Och jag letade och letade, men det var lättare sagt än gjort! I samma veva kom det sig att mamma sprang på en gammal kompis på stan, som tidigare hade fött upp hästar. Och givietvis kom ämnet på tal och att vi letade något till mig. Han berättade då att han hade ett halvblod hemma i hagen, som bara gick och skräpade. Tanken var att hans döttrar skulle rida honom, men intresset därifrån hade falnat.

Så han och mamma bestämde att jag skulle provrida hästen. Sagt och gjort, vi åkte till Loo och jag fick hoppa upp på detta fullständigt outbildade vilddjur. Innan hade jag protesterat, eftersom jag ville ha en häst som kunde lära mig, och inte tvärt om. Men det var kärlek vid första ögonkastet. Han var, och är fortfarande, en stor, vacker häst med en enorm utstrålning och en majestätisk uppsyn.

Marillo kom till mig en kall vinterdag 1999, närmare bestämt den 13 februari. Då var han mörkt grå, lurvig, luktade ko (efter att ha gått tillsammans med ett gäng high land cattle i hagen) och hade låång, ovårdad man.  Det första jag gjorde var att klippa av den. Och genast såg han riktigt civiliserad ut.
Det är snart åtta år sen.

Det har både varit jätteroliga och bra stunder, och stunder när jag har velat skicka honom direkt till Scan. Vissa gånger har det gått jättebra och andra har jag flugit av som en vante och varit fullständigt vansinnig.
Motivationen att rida och träna har kommit, gått och kommit tillbaka igen, och jag kan inte tänka mig ett liv utan häst. Marillo ska bli gammal hos mig, helst överleva mig, men tyvärr blir det väl inte så. Men den dagen Trapalanda blir aktuellt, det tar vi då. Blir tårögd bara att tänka på det. Att kärleken till en häst kan vara så stor..